Det är torsdag idag men det känns som evigheter sedan vi lämnade Kisse till katthimlen...Både sambon och jag har haft nätterna fyllda med drömmar om Kisse, både goda och mindre trevliga. Det är väl därför det känns så konstigt i tillvaron just nu...Kroppen och själen ska läka. Sorgen gör verkligen ONT i kroppen och själen har fullt upp med att försöka förstå vad som hände, hur det gick så fort att bli av med en kär och älskad vän...

På min näthinna sitter min sista bild av Kisse, både när jag blundar och tittar. Blir inte av med den. Vi grävde ingen grop INNAN vi åkte till veterinären ! På något konstigt sätt lurade vi väl oss själva att tro att det inte skulle bli SÅ, att Kisse kommer levande hem med oss...?

Så blev det ju inte. Väl framme på Avkopplingen satte sambon igång att gräva en grop. Vi valde en passande plats för en "fri spirit" som Kisse säkert skulle tyckt var bra. Hittade en lagom stor och fin trälåda med lock ( som vi sparat för...ja, till vad ? ) och lade Kisse bekvämt tillrätta. Jag vecklade ut filten han låg inlindad i och pussade honom på nosen, en sista gång...Smekte honom över pälsen och svansen innan jag lindade in honom i filten igen och stängde locket till lådan. Han såg fridfull ut.