Idag för exakt två år sedan gick jag ut i arbetslöshet efter sjutton år med samma jobb. Det var relativt lätt i jämförelse med hur det var två veckor innan...Skulle ha lönesamtal med min närmaste chef innan semestern och får ett sådant chockbesked slängt i ansiktet ; ägarna, far och dotter önskade mig åt helvete ! Det var tacken efter alla år som man ställt upp för dom, ljugit och lojalt försvarat dom...

Jag minns att jag grät något fruktansvärt och kände mig som en fästing på ett grässtrå, lika obetydlig. Än idag gör det ont i mig när jag minns hur förkrossande jag kände mig...

Efter långa samtal med sambon, tog vi beslutet att jag går därifrån. Det var inte enkelt då sambon faktiskt också var arbetslös just då. Den ekonomiska biten kunde bli svår. Men att fortsätta gå där i korridorerna och veta att man är oönskad av ledningen var inget alternativ...

Så lite man vet om morgondagen. Man kan inte planera för framtiden och tro att det håller och att det inte kommer att ändras av något, någon ...En dag i taget är vad som gäller.

Fånga dagen, lev i nuet. Önska dom som gjort dig illa att fara åt helvete, så mår du lite bättre !