För att nå Apoteket passerar man några cafeterior. Den gamla finns kvar men några nya moderna har tillkommit då man har rivit bort "vårt" gamla personalrum som låg brevid.

Har varit där flera gånger det senaste året för Apoteksinköp men aldrig stött på något känt ansikte från förr..Det är dock tjugo år sedan jag slutade men man tycker ju att NÅGON borde jobba kvar...?

Döm om min förvåning när jag ser ett känt ansikte, ensam sittandes i den nya cafeterian !

En kille som var lite udda, tystlåten med en hasande gång...Han brukade spana på alla tjejer och förmodligen kommentera dom för sig själv. Man kunde se hur läpparna rörde sig  men man hörde aldrig något.Nu sitter han där och ser ut som om tiden stått stilla. Det enda som röjer dessa tjugo år är att hans hår grånat. Jag kände honom aldrig då och gör det inte heller nu,men jag ser hur han iakttar mig och munnen pratar utan ljud...Förmodligen har han samma "hobby" kvar; att spana in tjejer...?

När jag inser att han jobbat kvar i tjugo år som jag varit borta och dessförinnan i säkert femton år och nu är färdig för pensionsdax, känner jag att jag är definitivt färdig med detta hus...Denna stora betongkoloss; Babels hus.

Besökte norra Europas största sjukhus häromdagen för att ta ut medicin på Apoteket...

Fick samma känsla som alltid när jag närmar mig den stora betongklumpen; en varm "höra hemma"känsla och trygghet. En pirrande lyckokänsla som sprider sig i hela kroppen...MITT sjukhus, mitt liv.I tretton år var det min arbetsplats, dag ut och dag in. Vardag som helg. Det hände mycket under dessa tretton år. Så många människor man träffade, så många olika livsöden. Tänk han som skulle bli en hon och som satt och berättade allt om vad hen gick igenom för att nå sitt mål, vilken lång väntan och förberedelse att gå igenom med hormoner och ingående intervjuer om ens mest privata tankar...Där satt jag, med de största öronen, och lyssnade och tyckte jag befann mig på andra sidan jorden jämfört med den lilla kuststaden jag kom ifrån. Inget där kunde jämföra sig med något här, tyckte jag.

Eller farbrorn som kom två gånger i veckan för att lägga om sina bensår. Han hade skor som såg ut som klumpfötter och lite svårt att gå. Varje gång pratades vi vid en liten stund om ditt och datt. En dag kom han inte mera...

Jag kom att tänka på alla dom som varit inlagda på våra psyksjukhus innan de lades ned. Vissa mer eller mindre heltidsboende. Deras största trygghet i tillvaron. Ofta utan anhöriga som brydde sig...Så lägger man ned de stora psykiatriinrättningarna och "kastar" ut folk till ett osäkert, anonymt leverne i egen liten etta i någon förort...Det är DOM man ser promenera utanför dessa gamla byggnader trots att ingen verksamhet längre förekommer, längtansfullt spanandes mot fönstren...Långbro, Beckomberga med flera. Jag har sett dom själv och undrat över deras historia. Jag förstår hur dom kan känna trygghet i byggnaden...Jag gör det ju själv....