Familjen hade åkt hem till stan och lämnat mig kvar...Vad  gör jag ? Vart ska jag ta vägen ? Hur ska jag klara mig ? I min förtvivlan letade jag upp min mamma. Hon var inte överraskad och menade att det är som ett lotteri hos vem man hamnar... Ibland har man tur och kommer till kärleksfulla människor som tar sitt ansvar för en annan varelse på stort allvar...Ibland drar man nitlotten. Det viktigaste nu för mig var att hitta ett nytt hem. Mamma kände till en äldre snäll kvinna som hade hjälpt henne en gång med mat.Hon följde med mig en bit på vägen för att jag skulle hitta rätt.

" Nu får du klara dig själv. Du är stor nog att stå på egna tassar. Lycka till, min son."

Jag stod länge och tittade efter mamma när hon gick. Till slut samlade jag nog mycket mod för att våga mig fram. Kvinnan låg på alla fyra och grävde i jorden.

" Mjauuuuu". Jag lade huvudet på sned och gjorde mig så gullig som möjligt.

" Men vaaad har vi här då ?! En liten misse som är hungrig kanske.." Hon strök mig över ryggen. " Följ med mig ska vi gå in å se om vi hittar nåt gott." Hon reste på sig och jag tassade lycklig efter....