I fredags var det aktiviteter ända borta i Kista, norra sidan av stan. Nästan norrland.

Jag kände mig som i låten "Tre gringos" , när jag skulle ned till tunnelbanan och rulltrappan som bara gick nedåt, nedåt och ännu längre ned under jorden...Klev på tåget som nästan var tomt och efter mig kliver en grupp på, och slår sig ned brevid mig...Fyller upp en plats för fyra och liknande bakom oss och framför.Jag ser att det finns massor med tomma och lediga sittplatser runt om i vagnen men ingen bryr sig om dom...Mina medpassagerare representerade olika delar av världen...Somalia, Irak, Pakistan och vad mer det kan ha varit. För dom var det helt naturligt att slå sig ned brevid mig och fylla upp resterande platser... Hade det varit svenskar, Svensson -Svensson så att säga, hade dom satt sig så lååångt ifrån mig det bara gick, klistrat in sig vid varsitt fönster och stirrat ned i sina telefoner eller ut i den svarta tunneln runt om oss, EN och EN.

Den så kallade jobbjakten var fort över för min del. Det fanns bara ett företag som verkade intressant. Smög diskret ut därifrån efter en halvtimme och slog följe med en eritreansk kvinna som skulle till Alby. Vi kände inte varandra men pratade på om vad vi gjort i livet och vad vi strävade efter. Tiden gick fort och vi skildes åt med en önskan om trevlig helg. Jag knatade hemåt för att börja packa inför Avkopplingen.

Äntligen var veckan slut.