Kände mig tvungen , då jag "firar" 3 - årsjubileum med bloggen snart, att kika lite bakåt i min blogg för att se vad jag skrev om då , 2014 ,nysparkad och nyfattig och nybloggare. Skrev med dessa bokstäver i bloggen som jag själv fan inte kan läsa idag !   Detta var en av mina favoriter för att beskriva vissa känslor...

Det var min kompis Petrova, systerdotters dotter, som tyckte jag skulle ha en blogg när jag ju ändå var arbetslös och hade gott om tid och dessutom fått en nästan ny dator av annan systerdotter...Innan dess hade jag ingen dator, sökte jobb via snigelposten...Snacka om att det gick åt frimärken ! Jag var ju inte någon hacker på datorer direkt och var väl lite skeptisk till det hela men tänkte att jag gör väl ett försök. Skiter det sig så är det bara att lägga av. Mina första inlägg började den 2 maj när Petrova fixat min "header" och gjort iordning allt för start. Den 5 maj kom ett inlägg döpt till " vem fan behöver facebook ? " som jag idag skrattar lite åt bl.a för beskrivningen av nördar som lägger upp bilder på sina maträtter...Idag fullkomligt ÄLSKAR jag att titta på foton av god mat, är väl vad vissa kallar matpornograf och självklart har jag både facebook och instagram...

Att jag faktiskt har bloggat, mer eller mindre konstant, mer eller mindre bra under dessa tre år har nog hjälpt mig att härda ut i den gråa tillvaron utan särskilt mycket  pengar att röra sig med, att gå från bilist till bussåkare och känna mig som tredje klassens invånare när man är arbetslös...Men också lärt mig hur man tar tillvara på allt och med enkla och billiga medel lagar god mat. Vi slänger inte lika mycket mat längre och har nog bägge två en annan syn på att tillvarata det vi handlar och lagar till. Idag vet vi precis vart varenda krona har gått. Förr kunde pengarna rinna mellan fingrarna och man undrade vart de tog vägen när de helt plötsligt var slut. I ett inlägg några dagar efter bloggoskulden, berättar jag om att jag nog ska sluta blogga då endast 3 personer läst mina inlägg...Idag skiter jag i hur många som läser eller ej. För mig är det terapi och träning i att hantera tangentbordet så jag inte glömmer bort hur man gör. Vilket ju faktiskt visat sig vara nyttigt fram till idag då jag ju arbetar med den som redskap.

Om två veckor kliver jag in på mitt nya jobb i Skärgårdsstaden och blir särbo med sambon. Det ska bli intressant och kul med nytt folk, nya vyer och ny inspiration. Jag känner mig faktiskt som ny. Ny inuti men med samma, gamla, åldrande fodral att dra omkring med...Hur är det man säger ? Åldern är bara en siffra och jag tänker vända på 54 !